Алтаец написал:

#892791
Давайте я заведу рубрику по войне со Швецией 1741-1743 года

Давайте, поддержим.

Для Алтайца

Чтобы Вам не возиться самому, буду пересылать по годам. Сегодня 1710 год:


Ryska fronten

Det ryska hotet mot Baltikum och Finland hade ökat drastiskt på sensommaren 1709 genom den kungliga svenska fältarméns undergång. Det var lätt att förutse att de kvarvarande svenska städerna i Baltikum, samt de finska gränsfästningarna Viborg och Kexholm skulle komma att utsättas för ryska angrepp. Det var därför viktigt att den svenska Nyeneskadern kom tidigt i sjön för att hindra att ryska trupper och utrustning kunde sändas mot Viborg sjöledes. Ur Amiralitetskollegiets perspektiv sågs det dock som mycket betänkligt att skicka i väg eskadern utan att först färdigställa resten av flottan. Vid en dansk framstöt in i Östersjön skulle den svenska styrkan riskera att bli klämd mellan två eldar och alldeles tillspillogiven.
När eskadern utlöpte i slutet av april bestod den av linjeskeppen Estland, Gotland, Ösel, Öland, Livland, Göteborg och Wrede, fyra fregatter och några mindre fartyg. Chef för styrkan var vice amiral Gustaf Wattrang och underbefälhavare schoutbynachten Erik Johan Lillie. I Reval, dit man nådde 4 maj,  tillstötte Halland. Några säkra underrättelser om isförhållandena i den inre delen av Finska viken, eller ryssarnas förehavande, kunde man emellertid inte få där. Wattrang utsände därför två fartyg för att inhämta underrättelser och sedan han fått gynnsamma israpporter avseglade hela styrkan mot Viborg. På grund av ogynnsamma vindar nådde eskadern dock   Björkösund först den 19 maj.

På rysk sida hade arbetet forcerats och redan 22 mars hade de första ryska trupperna visat sig vid Viborg. Avgörande för stadens möjlighet att försvara sig var emellertid belägringsarméns försörjningssituation. 1706 hade det visat sig att den behövde tillförsel av proviant och tungt artilleri sjövägen för att kunna fullfölja en belägring. Den 6 maj hade ryska flottan kommit till Björkö och den 10 var man vid Viborg. De ryska fartygen hann till största delen precis återvända till S:t Petersburg innan den svenska eskadern nådde fram.

Wattrang var i detta läge skäligen hjälplös. Ryska skansar försvårade en insegling till Viborg och farvattnen var dessutom bristfälligt utforskade. Stadens öde var härigenom beseglat.

De belägrade orterna i Baltikum lämnades i stor utsträckning till sitt öde. En mindre transport till Dünamünde och en strax därpå följande evakuering av en del manskap var allt man kunde åstadkomma för att bistå Riga. Smärre förstärkningar överskeppades också till Reval, men dessa kunde inte förhindra stadens kapitulation.

Уважаемый viaternia! Большое спасибо за материалы.

Уважаемый, viaternia! Спасибо за 1706 г.
Можно к Вам обратиться как к переводчику? Переведите этот абзац

viaternia написал:

#893069
De första ryska trupperna dök upp framför Viborg på kvällen den 11 oktober.
4:o Capiteinens Gustaf Psilanders d. 27 Decembr: 1706 der öfr. gifne attest, att på 2:ne Espingar som d. 13 Octobr: emellan Trångsund och Wijborg råkat hoop med Ryssarne, är icke allenast den Kåst som för 18 man Båtzmän på Sex weckor i ber:de Espingar blifwit lagd, uthan och 8 dagars kåst för 50 Såldater, dehls bortmist, dehls i blod nedertrampat och förskiämd.    Den strid som här berörs kan vara samma som av Hornborg antagits ha ägt rum natten till den 17. Vid detta tillfälle tillbakaslogs en styrka som amiral Ankarstierna skickat till Viborgs undsättning och ryssarna tog en esping och 130 fångar, se: Hornborg, E., Gränsfästet Viborg. - Helsingfors, 1942, s. 197f.

Компьютерный  перевод выдал непонятное.

Отредактированно Алтаец (30.11.2014 09:51:12)

Для А. Иванова

Я понял, почему в книге указано flankordning. Как же шведы могли повредить целых три российских корабля, удирая от
них в течение шести часов и показывая им свою корму. Поэтому, по мнению автора, они выстроились в кильватерную колонну перпендикулярно русским и обстреливали
русскую эскадру из 15 единиц (по шведским данным), а двигались другим боком, уходя от погони.

viaternia, спасибо. Ну шведы дают... А я грешил на компьютерный перевод, а он перевел достаточно хорошо...
Про подвиг Щепотьева даже нет намека.

Для Алтайца

Все объясняется очень просто, российские источники для исследования не привлекаются, как не заслуживающие никакого доверия.
Мало ли что могут написать эти хитрые и коварные люди византийского склада ума, да и русский язык немного трудноват.
Выкладываю материал по кампании 1709 года.

5.1.4.1. 1709 års sjöexpeditioner

Cornelius Ankarstierna ledde som vanligt den så kallade nyenska eskadern. De första fartygen lämnade Karlskrona den 20 maj och resten den 26. Eskadern bestod av skeppen Halland, Gotland, Estland, Göteborg, Wrede och Wachtmeister, fregatterna Viborg, Reval, Falken, Phoenix, Wolgast, Fröken Eleonora, Postiljon och Mattias samt brigantinerna Castor, Pollux, Väduren, Höken och Göija. I sedvanlig ordning hölls den ryska flottan instängd.
Årets viktigaste händelse, som i ett slag totalt förändrade maktbalansen i Östersjöområdet, var förstås slaget vid Poltava. Under våren och försommaren 1709 hade det influtit rykten till Riga om att den kungliga armén vunnit åtskilliga stora segrar. När de första uppgifterna om motsatsen nådde de svenska befälhavarna i Finland och Baltikum fäste man föga tilltro till dem. Betecknande är några rader ur ett brev från Lybecker till änkedrottning Hedvig Eleonora:

"wi hade från wår nådige kånung andre tidningar och bad honom påminna sigh, dhet wår glorigösse kånung är wan att twinga sijna fiender till många tusenden att legga gewehr nehr, och det ähn med liten macht och intet nu heller såm dhe föregifwa 16,000 dhe wåre lackt gewer nehr för 10,000 ryssar såm Menskenkåch Commenderat" (1)

I början av augusti ankom från diverse håll samma oroande uppgifter. Generalguvernör Stromberg i Riga vägrade dock i det allra längsta att tro på dem, utan fäste större tilltro till diverse lösa rykten som påstod att Karl XII vunnit en stor seger. Den 16 augusti anlände emellertid kanslisekreteraren Josias Cederhielm, som blivit fången vid Poltava, till Riga med tsarens fredsförslag och då kunde det inte längre råda någon tvekan om vad som hänt. Lybecker fick uppgifterna några dagar senare.

Ankarstiernas eskader gjorde vid samma tid ett strandhugg på den Ingermanländska kusten, förstörde en rysk skans och erövrade några artilleripjäser. Denna händelse omnämns i Olof von Unges adelsbrev.

Det svenska nederlaget vid Poltava fick till följd att Danmark återinträdde i kriget. Ju längre Karl XII fördjupade sig i det vidsträckta Ryssland, desto mer tilltalande blev ett återinträde i kriget för den den danska ledningen. Budet om den svenska arméns nederlag påskyndade fredsbrottet. I slutet av oktober var allting klart för att överföra en dansk armé till Skåne och den 2 november skedde landstigningen vid Råå. De fåtaliga svenska trupperna drog sig raskt tillbaka.

De danska rustningarna hade förstås inte passerat obemärkta i Sverige. Arbetet med att återuppsätta de i Ryssland förlorade regementena hade påbörjats redan innan olycksbuden kom, då man i Stockholm förmodade att avgången under 1708 och 1709 varit så pass stor att det förelåg ett avsevärt behov av nya rekryter. Det danska infallet och kungens order påskyndade arbetet. Ett stort problem var förstås bristen på medel.

I  Karlskrona arbetades det på att utrusta flottan. Man led brist på medel, hampa, spannmål och allehanda andra nödvändiga varor och det var också ont om båtsmän. Den 7 oktober låg dock 12 fartyg klara: Skåne, Prins Karl Fredrik, Pommern, Öland, Västmanland, Prins Karl, Södermanland, Ösel, Livland, Nordstiernan, Fredrika Amalia och Småland. Enstaka fartyg utsändes på kryssningar, men någon samlad insats kom aldrig till stånd.

Psilander deltog inte i expeditionen till Finska viken. Själv säger han i ett av breven till Anton Johan Wrangel från december 1709 att han fått order att " lägga Jn med Norstiernan". Andra uppgifter talar om att Psilander skulle varit chef på Wenden. (2) Några märkvärdigare insatser torde han i alla fall inte ha gjort detta år.

(1). Citeras i: Arfwidsson, F., Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936, s. 145 (not 81)

(2). Så i en artikel av S. W. Gynther i Tidskrift i Sjöväsendet Årg. 1 (1836), s. 91-99

Källor: Lagermark, J. A., Försvaret av det egentliga Sveriges Östersjökust 1709. //  Karolinska förbundets årsbok 1923, s. 87-119 ; Arfwidsson, F., Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936 ; Stille, A., Kriget i Skåne 1709-1710. - Stockholm, 1903

Для Алтайца

Компания 1708 года:

5.1.3.1. 1708 års expedition till Finska viken

Även 1708 deltog Gustaf Psilander i expeditionen till Finska viken, återigen ombord på Halland. Några märkligare händelser inträffade väl inte, undantagandes den evakuering av Lybeckers finska armé som flottan genomförde vid Kolkanpää i mitten av oktober. Bakgrunden till denna var följande:
Genom Karl XII:s marsch österut lättade trycket på Finland och de baltiska provinserna. Befälhavaren i Finland, generalmajoren Georg Lybecker, såg en möjlighet att uträtta något offensivt med sin drygt 10.000 man starka armé. På rysk sida fördes befälet av generalamiralen Apraksin, som förfogade över ungefär dubbla styrkan, varav dock en avsevärd del var bunden i olika fästningar. Det mest närliggande målet för en svensk offensiv var väl S:t Petersburg, men då Lybecker saknade belägringsartilleri ansåg han sig inte kunna företa något mot staden. Då Lybeckers förnämsta uppgift var att skydda Viborg kan man tycka att han då bort inskränkt sig till att skicka ut plundringsexpeditioner eller göra någon mindre demonstration mot S:t Petersburg. Han beslöt sig emellertid i stället för att marschera in i Ingermanland och vidare till Estland för att förena sig med de där stående svenska trupperna.

Under förberedelserna till årets sjöexpedition hade motsättningarna inom flottans ledning åter kommit i dagen. Först hade man bråkat om lämpligheten av den nu sjuklige Ankarstierna ännu en gång skulle kommendera eskadern och därvid hade också en rad olika anklagelser riktats mot denne. Rådet hade emellertid avgjort ärendet till Ankarstiernas förmån. (1)

Även när det gällde frågan om vilka övriga flaggmän som skulle medfölja var meningarna delade. Egentligen skulle eskadern kommenderas av tre stycken: amiral Ankarstierna, viceamiral Jakob de Prou och schoutbynachten Claes Sparre. Emellertid var de Prou inte på plats i Karlskrona när beslutet skulle tas, och det rådde tveksamhet om han skulle vilja tjänstgöra under Ankarstierna. Därför bestämdes att Claes Sparre skulle kommendera viceamiralens divison och kapten Erik Johan Lillie skulle kommendera tredje divisionen. Detta beslut fattades emellertid i amiral Rosenfelts frånvaro, och denne opponerade sig så snart han kom på plats vid kollegiebordet. Rosenfelt menade att om inte de Prou ville eller kunde delta fanns det andra viceamiraler att tillgå, exempelvis Gideon von Numers, som för övrigt gärna ville följa med. Det fanns också schoutbynachter tillgängliga, och skulle man nöja sig med en kapten fanns det de som var äldre än Lillie. Amiralgeneral Wachtmeister menade att beslutet redan var fattat, och Rosenfelt kunde föra sina invändningar till protokollet om han så önskade. Amiral Siöstierna sökte gjuta olja på vågorna med att inflika att Ankarstierna, som ändå skulle kommendera eskadern, hade förklarat sig nöjd med arrangemanget. (2)

Flottan, som det här året bestod av 9 linjeskepp, 8 fregatter, 7 brigantiner, 8 proviantfartyg, 1 sjukfartyg och 1 galliot, kom till sin huvuddel iväg från Karlskrona den 26 april. I början av maj nådde Ankarstierna Reval och den 5 maj avseglade han därifrån mot Björkö. Tjocka och en envis motvind hindrade emellertid alla försök att tränga djupare in i Finska viken ända till den 15.

Under tiden pågick intensiva förberedelser på rysk sida. Den starka ostliga vinden rev upp den kvarvarande isen i inre delen av Finska viken och 7 maj kunde en rysk galärflotta lämna Kronstadt. Huvudstyrkan satte kurs mot Borgå, som den 11 maj brändes trots att borgerskapet sökte värja staden. 16 maj var den ryska galärflottan tillbaka i Kronstadt.

Dagen därpå kom de första svenska fartygen till Björkö. En vecka senare anlände nådde Ankarstiernas eskader farvattnen vid Retusaari. Där uppehöll sig den svenska styrkan sedan de närmaste veckorna.

Under tiden pågick intensiva förberedelser vid Lybeckers armé. Först i början av augusti var den marschfärdig. Intensiva regnväder gjorde marschen svår och trupperna led också brist på proviant. En lyckad krigslist underlättade övergången av Neva och den 7 september stod hela finska armén i Ingermanland. Problemet för Lybecker var nu vart han skulle vända sig härnäst. 20 september hölls krigsråd, som enhälligt fann att en marsch in i Estland var det enda alternativet. En sådan påbörjades också, men rätt snart kom Lybecker till övertygelsen att det bästa vore att avbryta hela företaget och återföra armén till Viborg med hjälp av flottan.

Ankarstierna var inte särskilt trakterad av denna idé, men lät sig övertygas om att en evakuering var nödvändig. Kolkanpää befanns var den lämpligaste platsen för detta. Det faktum att flottan saknade möjlighet att ta ombord samtliga arméns hästar avskräckte inte Lybecker.

Det misslyckade fälttåget fick sin upplösning vid Kolkanpää under perioden 9-17 oktober, då större delen av armén lyckligt togs ombord på flottan och dess i all hast anskaffade handelsfartyg. Inskeppningen hade kunnat ske ostört och då ryska trupper anlände till platsen på förmiddagen 17 oktober var bara några hundra man kvar på stranden. Dessa blev raskt nedgjorda, särskilt som flottan saknade möjlighet att komma tillräckligt nära för att understödja med artillerield. På stranden låg också 6.000 döda hästar, en nog så allvarlig förlust för armén.

Efter att ha landsatt Lybeckers armé lämnade Ankarstierna Finska viken och återkom 7 december till Karlskrona. Under hemresan förolyckades skeppet Norrköping, fört av den senare så berömde Nils Ehrenskiöld, vid Dagö under en häftig storm.



Nyeneskaderns sammansättning



Expeditionerna till Finska viken de närmaste åren efter de misslyckade landstigningarna på Retusaari 1705 saknar spektakulära inslag. Inga sjöslag eller landstigningsoperationer som tilldragit sig eftervärldens intresse. Därför är det inte heller särskilt mycket skrivet om dessa expeditioner. För den allmänna krigsutvecklingen finns  "Kriget i Ingermanland och Finland 1707 och 1708" av Fredrik Hjelmqvist, som kom i början av 1900-talet. För den marina sidan finns en uppsats av Einar Wendt i Forum navale 17. Hjelmqvist ger en sammanställning över de fartyg som ingick i såväl 1707 som 1708 års eskadrar. Särskilt bestyckningsuppgifterna ska tas med en nypa salt, då de kan variera från källa till källa. Uppgifterna om officerarna är hämtade ur kollegiets protokoll för den 19, 21 och 26 mars 1708. Förändringar kan naturligtvis ha skett efter denna tidpunkt. Någon fartygschef på Göteborg finns inte upptagen i protokollet, kanske utsågs han vid ett annat tillfälle eller också skedde en miss vid renskriften av protokollet.



Psilanders roll



Av listan att döma var Gustaf Psilander chef på eskaderns flaggskepp Halland. (3) Detta skulle innebära att Munthes uppgift att det dröjde till 1710 innan Psilander på nytt fick kommandot över ett fartyg är felaktig. Detta innebär också att Psilanders roll under 1706 års expedition bör granskas. Var han rent av fartygschef på Halland redan då? Hur som helst tycks talet om Psilanders magra år efter hemkomsten 1705 vara betydligt överdrivna. Det finns väl egentligen inget som talat för att flottans ledning skulle ha behandlat honom illa, eller att rådet i Stockholm på något sätt skulle ha hållit ett öga på honom. Det faktum att Psilander deltog i Nyenexpeditionerna både 1706 och 1708, trots det relativt ringa antal fartyg som ivägskickades, bör rimligen i stället uppfattas som ett erkännande av hans kunskaper och erfarenhet.

Fartygens namn    Officerare    Besättn.    Kan.    Anm.
Linjeskepp:                   
Halland    Kapten Gustaf Psilander
Artillerilöjtnant Knut Lejonstråle

Överlöjtnant Mathias Nyman

Underlöjtnant Otto Siöstierna som ska kommendera för överlöjtnant (senare utbytt)

284    44    Anckarstiernas flaggskepp, som han var så missnöjd med redan 1706, se brevet till Fabian Wrede. Att Psilander var fartygschef på Halland bestyrks också av Carl Rangs meritförteckning (KrA). Denne var ombord på Halland som "fri volontär" och gjorde tjänst som lärstyrman. Av beskrivningen att döma en slags studieresa, där resenären själv stod för sina kostnader.
Gotland    kapten Georg Wilhelm Leijonsteen
Överlöjtnant Adam Ahlfelt

Underlöjtnant Mathias Falck

Konstapel Ernst Johan Ekestubbe som kommenderar för underlöjtnant.

259    50    Flaggskepp för tredje divisionen, kapten Erik Johan Lillie.
Göteborg    Kapten ?
Överlöjtnant Erich Groten

Överstyrman Jonas Winberg, också kommenderar för underlöjtnant.

225    50    
Norrköping    kapten Nils Ehrenskiöld
Överlöjtnant Jonas Holm

Underlöjnant Gabriel Otterdahl

172    44    Förliste på hemresan.
Viborg    Kapten Evert Didrik Taube
Överlöjtnant Zacharias Robeck

Överskeppare Lars Leerberg, kommenderar för underlöjtnant.

151    40    
Reval    Kapten Gustaf Wilhelm von Gertten
Överlöjtnant Anders Ankarfelt

Underlöjtnant Abraham Dijkman

140    40    
Estland    Kapten Axel Grubb (efter Sparres önskemål)
Överlöjtnant Daniel Pontin

Överlöjtnant Johan Uggla (efter Sparres önskemål)

Underlöjtnant Hans Humpa

226    48    Flaggskepp för andra divisionen, schoutbynachten Claes Sparre.
Öland         293    50    Tillhörde den styrka som skickades ut senare.
Livland         294    48    Tillhörde den styrka som skickades ut senare.
Fregatter:                   
Falken    Kapten Hans Huusman
Underlöjtnant Mårten Röding, kommenderar för överlöjtnant.

Överstyrman som dessutom kommenderar för underlöjtnant Alexander Holst.

105    26    
Wolgast    Överlöjtnant Jonas Skruuf
Underlöjtnant Carl von Schoting

100    34    
Mathias    Kapten Anders Sund
Underlöjtnant Jonas Wall.

100         
Thomas    Överlöjtnant Hans Körning
Underlöjtnant Daniel Ekecrantz

100    36    
Postiljon    Överlöjtnant Anthon Johan Wrangel
Underlöjtnant Gustaf Kohl

95    22    
Fröken Eleonora    Överlöjtnant Anders Siöstierna
Konstapel som kommenderar för underlöjtnant Hans Schlyter.

85         
Oxen    Kapten Anders Grahn
Underlöjtnant Joachim Castanie

96         
Marcus    Överlöjtnant Aron Siöstierna
Överstyrman som kommenderar för underlöjtnant Lars Fegerman.

95         Loggboken från Marcus finns bevarad i KrA.
Brigantiner:                   
Castor    Överlöjtnant Nils Paulin    47    5    
Höken    Överlöjtnant Herman Schmidt    47         
Skorpion    Överlöjtnant Corfitz Paulin    47         
Jungfrun         57         Tillhörde den styrka som utsändes senare.
Väduren    Överlöjtnant Johan Vilhelm Douglietz    47         
Göja    Otto Siöstierna    57    12    Utsänd senare. Loggbok i KrA.
Pollux    Överlöjtnant Jonas Malmlod    47    5    
                   
8 proviantskepp         à 45         
1 sjukskepp         37         
1 galliot (Postryttaren)    Underlöjtnant Erich Drottman    16         
Källor: KrA, Amiralitetskollegiums protokoll 19-26/3 1708 ; Hjelmqvist, F., Kriget i Ingermanland och Finland 1707 och 1708. Lund, 1909, s. 215. Uppgifterna har Hjelmqvist hämtat ur Anckarstiernas korrespondens med Amiralitetskollegium.
(1). Amiralitetskollegiums historia, del 2. - Stockholm, 1974, s. 70

(2). Amiralitetskollegiums protokoll 26/3 1708

(3) Något som också Wendt utan vidare kommentarer noterat, se o. a. a., s. 17.

Källor: Tornqvist, C. G., Utkast till swenska flottans sjö-tåg. - Stockholm, 1788 ; Hjelmqvist, F., Kriget i Ingermanland och Finland 1707 och 1708. Lund, 1909 ; Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten. - Stockholm, 1924-1927 ; Arfwidsson, F., Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936 ; Wendt, E., Med Nyeneskadern i österled 1708 // Forum navale 17(1960), s. 3-38

Для Алтайца

Кампания 1707 года

5.1.2.1. 1707 års expedition till Finska viken

Även om Psilander det här året inte deltog i expeditionen kan det vara värt att likväl något beröra eskaderns sammansättning. Inte minst kan det i ett längre perspektiv vara intressant att se hur stor del av hans kaptenskollegor som vid något tillfälle tjänstgjorde på eskadern, om samma kaptener skickades flera år på rad etc. Försökte flottans ledning skapa en grupp experter inom området eller ansträngde man sig för att bördorna skulle falla jämnt?
I Amiralitetskollegiets protokoll för våren 1707 går det att se vilka fartyg och högre officerare som avsågs att delta i expeditionen. Ur liknande källor sammanställde Hjelmqvist sina skeppslistor för 1707 och 1708, men de saknar officerarnas namn.

Förteckningen är hämtad ur kollegiets protokoll för 21/3 och då eskaderns första del anlände till trakten av Björkö 9/5 kan det ha skett enstaka förändringar före avseglingen. Ännu så länge har jag inte haft tillfälle att gå igenom protokollen för april månad 1707. Av ordalydelsen i protokollet förefaller det som amiralgeneralen Wachtmeister ensam sammanställt ett förslag som sedan föredrogs vid kollegiebordet.

Viceamiralens division (Gideon von Numers)

Fartyg    Officerare    Noter
Gotland (50 kan.)





kapt. Anders Grahn
löjtn. Zacharias Åberg

löjtn. Otto Siöstierna

Anders Grahn (16??-1718)
Zacharias Åberg (1674-1715), sonen Jonas adlad Gyllenstam

Otto Siöstierna (1687-1715), son till amiral Otto S. och bror till Aron och Anders S.

Wrede (44)   
kapt. Didrik Ankarstierna

löjtn. Adam Ahlfelt

löjtn. David Kohl

Didrik Ankarstierna (1676-1714), son till eskaderns befälhavare.
Adam Ahlefelt (16??-1712), son till stadsmajoren i Gbg Gregorius A.

David Kohl (16??-1730), son till löjtn. Reinhold K.

Falken (26)    kapt. Hans Husman
löjtn. Anders Ankarfelt

löjtn. Joachim Castanie



Hans Huusman (1668-1732), adlad Ridderheim 1717.
Anders Ankarfelt (1681-1737)

Joachim Christoffer Castanie (1675-1752), adlad von C. 1719

Thomas (36)   
löjtn. Hans Körning

löjtn. Hubert Enebuske

Hans Körning (1665-1726)
Hubert Enebuske (16??-1712)

Fröken Eleonora (16)   
löjtn. Anders Siöstierna

Constapel som gör löjtn. tjänst Hans Schlyter



Anders Siöstierna (1682-1739), son till amiral Otto S.
Hans Schlyter (1683-1767), son till borgm. i Karlskrona Wilhelm S. 1743 dömd från tjänsten efter Ölands (nr 2) förlisning vid Bornholm

Amiralens division (Cornelius Ankarstierna)

Fartyg    Officerare    Noter:
Halland (44)   
kapt. Christopher. Mattiason

kapt. Erich Ahlfort

Artillerilöjtn. Knut Lejonstråle

Skeppslöjtn. Matthias Nyman

d:o Mårten Röding

d:o Thomas Rajalin

Christoffer Matthiasson Grund (16??-1715)
Erik Ahlfort (ca 1660-1729)

Knut Leijonstråle (16??-1708), drunknade vid Nyen 11/10 1708

Matthias Nyman (16??-1725)


Mårten Röding (16??-17??), löjtn. på Öland 1703, avsked 1712

Thomas Rajalin (1673-1741), död som viceamiral under hattarnas revanschkrig. Författare till böcker om navigation och skeppsbyggeri.

Reval (40)   
kapt. Erik Johan Lillie



löjtn. Johan Bogman

löjtn. Christoph. Grubb

Erik Johan Lillie (16??-1715), en av flottans främsta officerare. Stupade som amiral  i sjöslaget vid Rügen.
Johan Jakob Bogeman (1682-1736)

Christoffer Gabriel Grubbe (1684-1741)

Ett ännu på stapeln stående skepp (antagl. Viborg, sjösatt i maj 1707. 40 kan.)   
Capitein Edvard Didrik Taube



löjt. Aron Siöstierna

Styrman som gör löjtnants tjänst Matthias Falck

Evert Didrik Taube (1681-1751), son till amiralen Fredrik Evert T. Senare president i Amiralitetskoll. och riksråd. Far till Hedvig T.
Aron Siöstierna (1684-1746), son till amiral Otto S. 1717 Psilanders svärson.

Matthias Falck (16??-1716)

Wolgast (34)    kapt. Eberhard Sievers


löjtn. Åke Holm

Eberhard Sievers (16??-1711), dömd från tjänsten 1709, se Psilanders brev till Wrangel.
Åke Persson Holm (16??-1710)

Delphin (20)   
löjtn. Carl Gustaf Ulrich



löjtn. Johan Utfall

Carl Gustaf Ulrich (16??-17??), avskedad 1727 som en följd av den misslyckade Madagaskarexpeditionen 1721.
Johan Utfall (1681-1749), adlad von U. 1716, senare amiral.

Schoutbynachtens division (Gustaf Wattrang)

Göteborg (50)   
kapt. Herman Wibbling

löjtn. Daniel Pontin

löjtn. David Höök

Herman Wibbling (1671-1749)
Daniel Pontin (1672-1710), död i Alger.

David Höök (1659-1741)

Norrköping (44)    kapt. Gustaf Grubbe


löjtn. Erich Groter

löjtn. Johan Carl Gerfelt

Gustaf Grubbe (1669-1759), senare amiral och president i Amiralitetskollegium.
Erik Grote (16??-1715)

Johan Carl Gärffelt (16??-1732)

Matthias (30)    kapt. Anders Sund


löjtn. Corfitz Paulin

Anders Sund (16??-1715), fången vid Hangö 1714 och död i fångenskapen.
Corfitz Paulin (16??-1720), stupad i striden vid Ledsund.

Ruschenfelt (32)   
kapt. Ambiörn Siöman

löjtn. Johan Petraeus (insjuknad och ersatt av Carl von Schoting)

Ambiörn Siöman (16??-1712), deltog i Spes konvojresa 1696-97.
Johan Petraeus (16??-1739)

Carl von Schoting (1664-1708), död under påföljande års expedition.

Postiljon (22)    löjtn. Anton Johan Wrangel
löjtn. Abraham Dykman

Anton Johan Wrangel (1679-1763)


Abraham Dijkman (16??-172?/173?), avskedad 1715.

Castor (5)?    löjtn. Jonas Skruf    Jonas Skruuf (16??-1719)
Väduren (28)    löjtn. Jonas Malmlod    Jonas Andersson Malmlod (16??-1722)
Scorpion (28)    löjtn. Wilhelm Gyllenskepp    Wilhelm Gyllenskepp (1677-1755), död som vice amiral
Höken (16)    löjtn. Niclas Paulin    Niklas Paulin (16??-1709), omkom vid Fröken Eleonoras förlisning.
Jungfrun (28)    löjtn. Herman Smitt    Herman Schmidt (1673-1709), löjtnant på Öland 1704.
Sjukskeppet    löjtn. Johan de Witt    Jean de Witte (16??-1709), född i Holland.
Oden (18)    löjtn. Berent Piper    Henrik Bernhard Piper (16??-1730)

Anm: Bestyckningsuppgifterna är osäkra. En grundlig förteckning av Karlskronaflottans fartyg 1700-1721 finns i: Berg, L. O., Svenska karlskronaflottans fartyg 1700-1721 // Forum Navale 25, s. 66ff.  I övrigt se: Hjelmqvist, F., Kriget i Ingermanland och Karelen 1707 och 1708. - Lund, 1909 (särskilt bil.). Biografiska uppgifter är hämtade ur: Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare. - Stockholm, 1920-1921 och Börjeson, H., Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare. - Stockholm, 1942
UNDER ARBETE)

mister X написал:

#894213
Манкель был переведен на русский

История шведского шхерного флота (1871), но неполная и без карт. Эта?

mister X написал:

#894220
Вопрос насколько хорошо переведена, а карты и схемы есть оригинальные.

Обе эти книги я смотрел в ВО Ленинки. Такое впечатление, что перевод все же неполный, скажем, нет таблиц и списков кораблей (или не все есть). А карты Манкелля есть у Штенцеля и Кирхгофа.

mister X написал:

#894353
шифр

Julius Mankell, Studier öfver Svenska Skärgårds-Flottans historia, krigssätt (1855)
Шифр - Дельта (треугольник) 496/119. Дельта - шифр Военного огтдела РГБ, надо обращпться в Военный отдел, в Генеральном каталоге книг с шифром "Дельта" может не быть.

Состав шведской эскадры в Финском заливе в 1715 году

Источник - Finlands minnesvärde män Samling af lefnadsbeteckningar – Helsingfors 1853-1857 – стр. 254
http://runeberg.org/finminn/2/0272.html

По приказу Карла XII в начале весны 1715 года снова сильная эскадра из 17 линейных кораблей, 2 фрегатов и 2 брандеров под командованием вице-адмирала Лиллье отправилась в Финский залив и заняла основную позицию у Гангута. Сейчас там стояли на якоре или крейсировали корабли Öland, Halland, Estland, Gottland, Bremen, Stockholm Wenden, Prins Karl Fredrik, Fredrika Amalia, Westmanland, Skåne, Werden, Pommern, Södermanland, Götheborg, Riga и Lifland, но не сделала ничего кроме как наблюдала  такими силами русский флот, который так и не вышел в море.